Maktens dilemma

Vi har denna veckan läst och diskuterat boken Den vänliga maktutövarens regim - om normalitet och makt i skolan av Åsa Bartholdsson, och tyckte att boken var väldigt intressant där man kunde ta del av Åsas tankar och funderingar och hur hon jämför två olika skolor med makt mellan lärare och elev.

Vi diskuterade om de lektionerna som var “tråkiga” för eleven och hur de skulle återfå sin lust till att lära igen. Det står i boken om att Kajsa och Fredrik tyckte det var tråkigt att “göra samma sak om och om igen” där uppgifterna upprepades.

Det står också att upprepningar och rutiner är något som är bra för eleverna för att de kan känna sig trygga i sin vardag. Där har läraren makten om att ändra på rutiner eller inte.

Beror det på att lärarna bara är bekväma av sig att inte ändra rutinen/uppgiften och vill då att eleven ska lära sig hur man följer dessa, eller att läraren ändrar i rutinen/uppgiften för att då utmana både sig och sin elev i undervisningen?

Vi kom fram till att man som nyexaminerad lärare ska ha lite extra uppgifter i bakfickan som skulle passa den uttråkade eleven med lite mer roliga och utmanande uppgifter som där finns en tanke bakom. Eller om hela klassen tycker det är tråkigt, kan man gå ut istället och göra något praktiskt som hör till ämnet i undervisningen.

Vad kan man göra för att motivera eleverna igen när en eller flera elever har tappat intresset för innehållet av undervisningen?

Det vi kom fram till var att man som pedagog måste känna efter och läsa av sin klass för att på bästa sätt kunna hålla kvar elevens lust till att lära.

Som blivande pedagog tänker jag att det kommer att bli svårt att läsa av varje elev i början men att det i efterhand kommer att bli lättare ju mer man lär känna sina elever och deras personligheter.

Hur tänker ni kring detta, med att vända de uttråkade eleverna till en lust att lära?

Har ni några tips eller tankar om detta?

Det här med ordning och disciplin.....

Denna veckan har vi diskuterat boken "Den vänliga matutövningens regim - om normalitet och makt i skolan".

Jag tror att vi är många som inte ropar högt av glädje inför att behöva agera ”ordningsvakter” i skolans värld. Jag vet inte någon som tycker att det är särkilt kul att hela tiden behöva säga till sina elever gång på gång för att få ordning i klassrummet. Något som jag la märket till under min praktik var att upprepande tillsägelser och tillrättavisningar sällan fungerar på ett bra sätt.

Ett påhittat exempel: fröken i klassrummet får gång på gång säga till en eller flera elever att dem inte ska störa undervisningen för de övriga i klassen. Men störningsmomenten bara upprepas gång på gång ändå. Det är nästan som att eleverna blir "resistenta" mot tillsägelserna. Det är som att deras öron har en förmåga att bara stänga av. 

En liten slutsats i från ovanstående exempel: tjat fungerar alltså inte på de elever som beskrivs. 

Så, några tankar och frågor som väcks i mitt huvud är, hur ska man då tänka/göra för att främja god arbetsmiljö? Vilka strategier tänker ni att man kan ta till?

En annan fråga som jag kommer att tänka på när det gäller just "en god arbetsmiljö", vad innebär egentligen det? Är en god arbetsmiljö den samma för elever så väl som för lärare? Vem bestämmer om vad som ska anses vara en god arbetsmiljö?

En del menar att det är av störta vikt att vara sträng för att visa sina elever om vad som är rätt och vad som är fel, det kan även kännas betryggande för övriga elever som anser att dem som har ett opassande uppträdande får en tillsägelse. Alltså, man menar då att elever som vill ha lugn och ro kan tycka att det är skönt om läraren sätter ner foten och tydligt visar att elven/elevernas beteendet drabba övriga klasskamrater. Andra anser att ständigt tjat är lönlöst. Då kan man använda sig av strategier som att prata med lägre röst som ska påvisa att eleverna pratar för högt och att det är därför eleverna inte hör vad läraren säger. Men detta kräver förstås mycket träning. 

Personligen känner jag mig väldigt osäker på viken strategi man bör använda sig av. Jag tänker att det är olika beroende på situation och individ. Det känns orimligt att bara använda sig av en strategi.  

Hur tänker ni kring detta? 

Hur ska man som lärare på bästa sätt säga ifrån för att skapa ordning utan att relationen mellan elev och lärare hamnar i kläm för stunden / över tid? 

Om man har en eller flera elever som man ofta behöver säga till, hur ska man då göra för att tillsägelserna inte bara ska upplevas som ”tjat” för eleven/eleverna ?

/ Lisa Österlund

UNIK istället för ANNORLUNDA

Den här veckan talade vi vidare om normer. Vi konstaterade snabbt att samhället är beroende av att det finns ett system av normer för att förena oss. Utan dem skulle man i varje situation vara tvungen att fundera över hur man förväntades agera och interagera med andra. Detta kan man tydligt se om man studerar interaktionerna i t.ex. en butik. Mötet mellan kassapersonal och kund följer exakt samma mönster varje gång. De hälsar, ler (lite, inte för mycket), de riktar sin uppmärksamhet mot varandra, tar transaktionen mer än ca 10 sekunder säger man gärna något om vädret... När det kommer någon som inte följer normen för mötet, t.ex. genom att fortsätta prata i telefon skapar det irritation och osäkerhet. Likadant fungerar det på ett lite mer allvarligt plan ifall en person bryter normen och t.ex. inte klär sig eller beter sig i enlighet med sitt biologiska kön. Människor i gemen blir osäkra (rädda?) och vet inte hur de ska förhålla sig. (Just varför det är så viktigt att veta om en person är man eller kvinna är intressant, men en mycket större diskussion.)

Normer fungerar samtidigt som ett kitt som håller gruppen samman: "Vi delar dessa värderingar och normer, vi är en grupp som särskiljer oss från de andra runt omkring." Denna funktion gör dock att normer också fungerar exkluderande, den som inte följer normen får inte del i gruppen.
Vi talade om vår roll som pedagog och om att arbeta normkritiskt.  Det är viktigt att sträva efter att alla blir inkluderade i gruppen och arbeta för att klassrumsklimatet är accepterande för olikheter.

Någon i gruppen använde ordet UNIK istället för ANNORLUNDA och vi enades om att det var ett bra ord att använda för att skapa en positiv grundinställning till olikheter, både i sin egen tanke och i samtal med andra. Vi funderade också på varför man som pedagog ofta vill tysta ner att eleverna t.ex. arbetar med olika material eller på olika nivåer. Vi bidrar ju på det sättet till inställningen att alla måste vara likadana?!? Istället kan man se gruppen som ett pussel där alla bitar har olika egenskaper, erfarenheter och förmågor, men där man kompletterar varandra och alla behövs för att skapa en hel bild.

Seriestripp

Läromedelsgranskning

Läromedelsgranskning utifrån etnicitet och funktionshinder

Matematik

Ur Favoritmatematik

Vi har granskat några läromedel utifrån diskrimineringsgrunderna etnicitet och funktionshinder.

Ett sätt att komma runt frågor om diskrimineringsgrunderna är att ersätta de mänskliga karaktärerna med djur och/eller saker som verkar vara vanligt i många matematikböcker.

Vi hittade ändå ett bra exempel på en matematikbok som hade tänkt till i val av vilka som fanns med på bilderna.

Osynliga funktionshinder som ADHD, autism, allergier och diabetes är svåra att få med i bilder.

Det skulle kunna gå att få med berättelser kring dessa funktionshinder i tex. i läroböcker i svenska.

 

Gleerups - Koppargruvan , 2005

• Funktionshinder som glasögon och rullstol finns representerade.
• Olika nationaliteter är genomgående dock ej några namn (kan det kanske vara medvetet?).

En väl blandad klass. Med olika etniska ursprung och synliga funktionshinder.

 

Ovan, I Prima matematik finns nästan bara ljushyade elever, en elev är röd i ansiktet.

Nedan, I Koppargruvans bok blandas flickor och pojkar med olika etnicitet.

Här i Primas bok överst så finns bara ljushyade elever representerade. På Koppargruvans boks bild nederst finns en etniskt blandad barn grupp.

 

Gleerups - Prima Svenska 4 , 2013

• En bild på funktionshinder (glasögon)
• Bra när det gäller bilder utifrån olika etnicitet.
• Neutral när det gäller namn på barn.
• Bra spridning på uppgifter, behandlar såsom minoritetsspråk, Martin Luther King och Tam tiggarpojken.
• Inget om funktionshinder.

Gleerups - Prima svenska 1 (2013)

 

• I denna bok finns också en spridning kring olika etniska grupper och namn.

Vi har ju tidigare tittat i läromedel och sett att de sällan är representativa för elevgrupper. Detta verkar inte vara ett prioriterat område för läromedelsförfattare.

 

Skolan- den neutrala arenan. Eller?

Denna vecka har vi läst och diskuterat boken Normkritiska perspektiv- i skolans likabehandlingsplan av Elmeroth. Det som boken tar upp är bland annat att skolan skall vara en trygg plats för lärande där eleverna kan vara sig själva oavsett etnicitet, svårigheter eller sexuell tillhörighet etc. Enligt Skolverkets läroplan och i Skollagen kan vi läsa att det är i skolan som eleverna skall utveckla kunskaper om sin egen identitet men enligt läroplanen skall de också få förståelse för att vi alla är olika.

Skolan skall ju vara den neutrala arena där vi skall arbeta främjande för olikheter och rätten till identitet och religionsfrihet, men ändå exkluderas elever dagligen från klassrumsundervisningen för att få specialundervisning på grund av svårigheter eller Svenska som Andraspråk i mindre grupper. Det är komplext med hur inkludering och exkludering uppfattas av de enskilda eleverna eftersom att vi uppfattar saker så olika. Även en elev som uppfattar sig själv som annorlunda kan ju uppleva sig som exkluderad trots att gruppen anser att eleven är inkluderad.

Mycket hänger på hur pedagogen i klassrummet pratar om anpassningar och specialundervisning. Om läraren benämner och talar om anpassningar eller annan specialundervisning med en negativ inställning så uppfattas det också så av eleverna. En vinkling kan då vara att låta en resurs ta en grupp elever till ett annat rum och pedagogen stannar kvar med de elever som behöver extra stöd för att inte samma grupp alltid får gå iväg.

Är det då fel av skolan att plocka ut eleven från klassrumsundervisningen, skall hemspråksläraren vara med i klassrummet eller skall SvA bedrivas efter skoltid? Det som vi alla i gruppen var överrens om är det är viktigt att jobba med gruppen för att kunna få ett accepterande klassrumsklimat och att läraren är fördomsfri. Men hur får vi skolan att vara till för alla, där alla känner sig inkluderade?

Vi vet ju om att vi alla är olika och skolans uppdrag är att bemöta alla olikheter med värdighet. Men hur gör vi det bäst?